Själens plats är där, varest inre värld och yttervärld berör varandra. Där de genomtränger varandra, finns den i varje punkt av denna förening. - Novalis
Inre värld och yttervärld sammanfaller inte komplikationsfritt. Och det är svårt att definiera vad som är objektivt men ibland, i ögonblick av förmodad klarsyn, tycker man sig inse att "exakt så här ligger det till". Till exempel när man bedömer någontings karaktär som ny eller förmodligen aldrig tidigare manifesterad. Två målningar kan till till exempel likna varandra i stora drag, men den ena ter sig på något subtilt sätt som en aning om någonting nytt. Man får en glimt av en mentalitet så ny att den omöjligt kan vara en bekant del av världen som omger den. Eller - inbillar man sig bara?
Under renässansen var för de italienska lärde begreppet imaginatio viktigt. Det kan översättas med ett spektrum av synonymer: inbillning, fantasi, imaginationsförmåga eller föreställningsförmåga. Man tänkte sig åtminstone tre olika sätt för hur imaginatio kunde verka. Sammantagna säger de oss något som fortfarande är värt att påpeka: att verkligheten delvis är imaginär och att det imaginära delvis är verkligt. Den första funktionen känner vi igen; imaginationen som produktiv personlig förmåga. Det motsvarar vad vi brukar kalla kreativitet: förmågan att lösa problem, uppfinna och skapa - en förmåga som fortfar att verka i drömmen när vi sover.
Det andra sättet att betrakta fantasin känns kanske också bekant. Här menas att fantasin är en utifrån kommande kraft som sätter djävlar och griller i huvudet på de rättläriga. Sådana påfund som kyrkan gärna kallade för kätteri och etablissemangen alltid för dålig smak. Alltså något som stör ordningen, kanske bara att en viss bild varken representerar eller symboliserar något bestämt inom denna ordning.
Imaginationen ansågs också - för det tredje - vara den instans bland de mänskliga själsförmögenheterna som gör det skapade tinget verkligt. Bilden kunde bli verklig! (Man sade också: ges en själ.) Det första den då behöver är förstås en åskådare, om så bara bildmakaren själv. När Henri Rousseau vid förra seklets början målade sina djungelfantasier blev motiven så levande för honom att han tvingades titta bort och öppna ett fönster för en svalkande fläkt. Barnet som ser en film upplever den som verklighet. Det vill säga de når genom inlevelsen "ända fram".
Det finns förstås ett stråk av dårskap i denna nästan magiska tilltro till bildens verkan. Om inte just en naivitet, så en risk att låta sig bedras av griller och hjärnspöken. Denna tendens ger sig till känna i varje epok, varje stil, som en viss omsorg om att göra det osannolika trovärdigt, eller det faktiska drömlikt i tysta stämningsdraperingar.
Stämningen, atmosfären. Atmosfärer är ju en förutsättning för liv såväl ifråga om planeter som konst, eller bara där det händer något känslomässigt intressant, som vid tillfällen för förälskelse eller sammanträffanden. En atmosfär är ett psykiskt rum, en hemlighet om dig själv, som likt ett stort oöppnat kuvert dröjer kvar i luften och väntar på att avslöjas. Vad får det psykiska rummet att gravitera mot det faktiska rummet? Att gåtan ännu är obesvarad.
/ John Andersson & Niklas Nenzén - januari 2006 (katalogförord till 4x utst. på Kramfors Konsthall)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar